Man diskuterar om människan var fredlig
eller om hon alltid har varit snar till våld.
Människan tycker inte om att döda.
I närstrid, när den som dödar kan se den andres ögon,
är det nästan omöjligt.
Som naturfolk var vi alla samlar och jägarsamhällen.
Vi hade tidigt ritualer och ceremonier
som gjorde det betydelsefullt
att visa vem vi var.
Vilken stam vi tillhörde.
De sociala behovet var ett av de saker
som ledde till att vi blev jordbrukare
som i sin tur ledde till att
vi blev krigiska.
Det andra är att när vi började bruka jorden
för tolv tusen år sedan
behövdes det folk som ville bestämma över de andra.
Sen blev det byar och städer,
starkast i stammen och rikast i byn,
och starkast i världen.
Under 1900-talet dog 170 miljoner människor
i krigsrelaterat våld, på den här planeten.
Vi är många fler nu
så det blir allt fler som dör,
men vi kan hoppas att det var rekord.
*
Man försöker få det till att det militära dödandet
är moraliskt rätt och mer än så,
nobelt och ärorikt, och något att beundra för.
Jag kan inte se det så.
Nu kunde det väl vara dags att berätta
Hasse Alfredssons story om hönsen.
Någon sa till honom att rasism var naturligt
för det visar sig att om
man släpper in en vit höna
i en svart hönsgård,
så hackar de svarta hönsen ihjäl den vita.
Ja, sa Hasse, men vi är väl litet
klokare än en hönsgård?
Med fjäder i spåren
MaskRosPigan
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar