Inget att ta på mig!


I går tittade jag på "Uppdrag granskning".
Hur många svenskar tittar på det programmet?
Fem procent? Tjugo? Och bryr de sig om det?

Efter det försökte jag prata med mannen i huset. Han skrattade, sa: Så nu ska du gå naken?Så mycket brydde han sig om vad jag sa. Är det typiskt?

Vad det handlade om?

Det handlade om att vi europeiska konsumenter vill ha billiga kläder.

Bilden här ovanför är av en arbetare vid en

tillverkare av ekologisk bomull.

Han bär på ryggen en behållare med kemiskt bekämpningsmedel

av insekter i bomullsfälten.

Och dör av det. Han alltså, insekterna överlever.

Ekologisk bomull är ett ulligt skämt.

Det låter tjusigt så därför vill vi ha det,

därför säljs det mer än vad som tillverkas...

Man sprutar mot insekter,

och man låter arbetare i Bangladesh

färga det i de vackra innefärgerna

som är livsfarliga att vara i närheten av.

Förr - säger man från inköparna -

sandblästrades jeansen för att se slitna ut.

Man kan lätt föreställa sig hur sandblästrade lungor ser ut.

Det får man inte i Europa göra längre,

alla sådana jeans görs i Bangladesh.

Där finns det inga arbetsmiljölagar

och arbetskraft finns det väldigt gott om.

I Bangladesh ligger de största tillverkningsindustrierna.

Där tjänar folk typ tio kronor per dag.

Olyckor är väldigt vanliga

och de efterlevande får 20 tusen per person.

Samma sak i Indien.

Detta gäller jeans, alla andra kläder och skor.

I skokartonger läggs de små vita påsarna

för att inte lädret i skorna ska mögla,

de innehåller cancerframkallande ämnen.

Vi kan få det i oss

när vi använder skor och kläder.

Vi kan bli sjuka av antimögelmedel,

av kemikalier vid tillverkningen av kläder

och gifter i medel för att de vara färgbeständiga.

Men värst är det för de som arbetar med dem.

Som inte har råd att tacka nej till arbetet,

som tar med sina barn för att hjälpa mamma och pappa,

som knappast har några pengar att köpa eländet de tillverkar...

Därför har jag ingenting att ta på mig!

MaskRosPigan

*